Om svensk filmnäring och piracy – svar till Helena Lindblad DN (14/10)

Bästa Helena Lindblad

Tack för din kolumn i DN om den olagliga distributionen av film.

Och kopplingen till filmpolitiken. Jag jobbar med digitala näringsfrågor för Film- & TV-branschens samarbetskommitté och det är jag som har beställt Novus-studien som du hänvisar till. Som du noterar visade studien att var tredje film som idag ses på olaglig väg hade varit laglig om det olagliga alternativet inte vore tillgängligt. Det tycker jag är den viktigaste nyheten i Novus-studien, i övrigt rör sig debatten ofta mellan ytterligheterna att en olaglig film räknas som en förlorad laglig (1:1) eller att det inte har någon påverkan på den lagliga marknaden. Det är förstås rimligt att tro att sanningen ligger någonstans mittemellan de bägge ytterligheterna och det bekräftas alltså av Novus-studien: det är respondenterna själva som uppger att de hade valt en laglig källa i ett fall av tre om det inte vore för det olagliga utbudet. Man kan förstås ha olika synpunkter på metoden, men att fråga piratanvändarna själva är ändå det bästa alternativ som jag stött på (har du bättre så är jag idel öra!).

Med upplysningen om en av tre filmer – eller 104 miljoner visningar per år så går det att göra en beräkning av omfattningen av uteblivna intäkter pga. olaglig spridning, vilket ger siffran 830 mkr per år. Notera att det gäller för film, TV är inte inräknat så det är på sitt sätt en konservativ bedömning. Exakt hur beräkningen gått till framgår av rutan nedan. Om du vill läsa rapporten i sin helhet så hittar du den här.

ftvs

Det går givetvis inte att säga att 104 miljoner visningar och 830 miljoner kronor är en exakta siffror, men intressant nog kom en annan undersökning, av Mediavision, fram till en snarlik siffra oberoende av Novus: 125 miljoner olagliga filmvisningar och cirka 1 miljard kr i bortfall. Den exakta siffran får vi aldrig veta, men det är svårt att föreställa sig något annat än att den olagliga spridningen är omfattande. I sammanhanget är det värt att notera att Sverige är hårdare drabbat än grannländerna: 32% av svenskarna tittar på film eller TV via olagliga tjänster varje månad, jämfört med 19% i Norge, 12% i Danmark och bara 8% i Finland.

Angående resonemanget om att aktiva pirater ofta även är aktiva lagliga konsumenter, så instämmer jag med att det ofta är samma personer. Av det har många velat dra slutsatsen att illegalt tittande leder till ökat lagligt tittande, såvitt jag känner till presenterades den teorin i Sverige första gången av Roger Wallis et al. i rapportserien Music Lessons. Många andra har framfört samma argument. Men förutom att det är svårt att förstå hur det sker i praktiken (Köper jag alltså filmen på dvd efter att jag tittat på den på Swefilmer? Eller odlar jag ett större filmintresse i allmänhet?) och att det svär mot empirin (filmens minskade intäkter) så menar jag att orsaksförhållandet är feltänkt: det ena orsakar inte det andra, utan det är själva filmintresset som är utgångspunkten. Den som bara bryr sig om innebandy eller aktier ser nog ganska lite på film, lagligt som olagligt.

Den som däremot har ett stort filmintresse tittar på både olagliga och lagliga filmtjänster. Ingen studie (och jag har letat, men föreslå gärna någon som jag missat!) har visat själva orsaksförhållandet.

Om du är intresserad av mer information om filmens ekonomi så hittar du en färsk rapport av Boston Consulting Group som presenterades häromveckan här.

Ber om ditt överseende med detta långa mail. Hör gärna av dig om du vill veta mer.

Hälsningar

Per Strömbäck

Sakkunnig digitala näringsfrågor

Skickades den 14 oktober 2015.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s